Camabaros blogg

Instruktörsutbildning hela helgen, kändes riktigt bra...som att mitt flummande blivit mer fokuserat, kunde känna att jag i samspel med skipagen kunde slappna av och hitta till "hundtänket" snabbare...som när man tränar sina egna.

Fyra har redan haft en tass med i mitt "instruktörande"...superbra att ge exempel från sina egna erfarenheter, misstag och lösningar. Så när en "kursdeltagare" ville ha tipps på hur de får hunden att inte dra i kopplet....så berättade jag om Fyra och hur hon när hon var 6 månader fick tag i Kerons koppel (medan mattes uppmärksamhet var riktad mot ngt annat).........Hon drog med honom in i skogen och direkt han hade en tillstymmelse till att vilja gå åt ett håll -SÅ DROG Fyra med honom åt MOtsaTTa hållet!! Kunde inte låta blir att studera detta intressanta samspel...Det slutade med att Keron gick vartän Fyra ville....han fann sig i att Fyra leder vägen...mer perfekt kunde han inte gå i koppel som då..!!

Det är just det som är svårt tycker jag, finns tusen olika metoder...och man måsste ju jobba på olika sätt beroende på vad man vill uppnå....det här var bara ett exempel jag gav till dem..........ska det fungera så måsste man vara lika envis, beslutsam och bestämd som lilla sötaste Fyra var då den gången!!! :) 


Körde nästan 9km med Keron på lördag, han gick superbra!!! Tyckte jag :) Full gas, snabba spår och ändå knappt slak lina nedför... Fyra tottade med lös, hon var jätteduktig när vi passerade en familj som var mitt i spåret, en liten som var i höjjd med Fyra....hon stannde och tittade förundrat på avstånd men lyssnade när jag sa att vi ska inte hälsa utan fortsätta...


I morse fick vi träna på att "inte hälsa på minivalp i hiss"...Lillin ville uppfostra, Fyra ville busa....Keron satt som ett ljus och var min ängel i dag. Gick ju bra med de andra också :)


*********                        **************                   **        ***************   **          **********   ****              ******   **     ***



I går lät jag mina tankar vandra till de stigar som leder längst in i mitt innersta....Det var Lillfrida som det handlade om den här gången...har börjat krypa på mig igen.....Jag måsste börja förstå, hon förtjänar att få vandra vidare innan livet förlorar sin mening och glädje....när det blir vet ingen, men även om det skulle ta år så gör det lika ont att tänka på....

Som att man inte kan andas...och all kärlek jag känner för henne förvandlas till den djupaste smärta...........Hur jag ska kunna vara utan henne och framför allt VEM jag blir utan henne....det är tanken på det som gör att det känns som all glädje för en stund försvinner och jag finner mig själv liggandes på botten av det mörkaste hav....trycket av allt vatten får mig att bara vilja ge upp...

Aldrig har jag kännt mig som en bättre människa....än när jag fått vara Lillfridas matte. Och skulle jag kunna, så skulle jag byta ALLT i världen mot att få fortsätta vara det.................

Alla leenden, alla stunder då jag svävat för att lyckan varit så fullkomlig...allt det hon gett.....När vi lyckats med ett mål, bara hon och jag tillsammans....när jag fått ta del av hennes livsglädje....Hon har visat mig världar jag inte trodde fanns, vackrare än mina drömmar någonsin kunnat fantisera om....


Tanken på att andas utan Lillfrida vid min sida gör mig förlamad....min älskade vän...



   



//Veronica