Camabaros blogg

Text: Morten Egtvedt

Ibland när man hör hundmänniskor diskutera träningsmetoder, skulle man nästan inte tro att de pratar om samma djurart. Tänk dig in i följande situation: Du har bjudit hem en erfaren fågelhundsinstruktör och en välutbildad lydnadsinstruktör på middag. Som alltid när hundfolk träffas blir samtalsämnet snabbt ganska enspårigt, och redan under förrätten är hundsnacket i gång.

Först börjar ni diskutera problemet med grannens briard som av en eller annan anledning har utvecklat en "hälsningsritual" som innebär att han sätter frambenen i bröstet på alla människor han skall säga hei till. "Knäa honom", säger den första instruktören. "Vänd honom ryggen och bry dig inte om honom förrän han har alla benen på marken", säger den andra. "Jaha", tänker du och fortsätter att äta.

Under huvudrätten börjar ni diskutera varför så många hundar går sämre på lydnadstävlingar än på träning. "Jycken förstår att föraren inte kan korrigera honom inne på lydnadsplanen", säger den ene instruktören. "Jyckarna förstår att de inte får bollen eller godiset så länge de är inne på lydnadsplanen", säger den andre. "Vah?", tänker du medan du lunkar ut i köket för att hämta efterrätten.

Efterrätten inmundigas. "Var konsekvent! Har du sagt "sitt" så skall hunden sitta antingen den vill eller inte", säger den ene instruktören. "Om hunden inte lyder kommandot är det du som går för snabbt fram. Gör det lite lättare för hunden och prova en gång till", säger den andre. På det här stadiet har du blivit så förvirrad att du helt tappat aptiten. När de två instruktörerna börjar diskutera apportering, finner du det klokast att smyga ut på toaletten. Genom dörren hör du orden "tvångsapportering" och "baklängeskedjning" flyga genom luften medan ljudnivån blir högre och högre.

De två instruktörerna fortsätter att lägga fram till synes helt motstridiga lösningar på samma problem. De är naturligtvis helt oense och kan inte förstå hur den andra någonsin har lyckats med en hund. Samtidigt vet du att båda två har uppnått goda resultat med sina egna hundar. Hur kommer det sig då att de är så oeniga? Kan det vara något med middagen? Läs vidare, så kanske du får svaret.

Förstärkning

Djurs beteenden (inklusive människans) är inte alls så slumpartade som det kan tyckas. Om man tittar lite närmare, upptäcker man att de allra flesta handlingar är mycket målinriktade. En handling (beteende) har alltid en funktion eller ett mål.

I samtliga dessa fyra exempel ser vi att beteendet på ett eller annat sätt lönar sig. Antingen uppnår vi något vi vill ha (dörren öppnas, hunden kommer fortare fram till intressanta luktfläckar) eller så undviker vi något obehagligt (våt om fötterna eller "elektriska" får). I samtliga fall förstärks beteendet. Det vill säga, med största sannolikhet kommer beteendet att upprepas nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.

Av exemplen kan vi se att det finns två typer av förstärkning. Den första kallar vi positiv förstärkning. Till dagligt säger vi belöning. När ett beteende resulterar i något vi vill ha, är sannolikheten större att vi sedan kommer att upprepa samma beteende i en liknande situation.

Vi har även många beteenden för att undvika något vi tycker är obehagligt. Detta kallar vi negativ förstärkning. Om ett beteende leder till att vi undviker något obehagligt, är chansen större att vi upprepar denna handling i en liknande situation.

Om man tittar efter lite närmare, är det oftast lätt att se på en hund om handlingen den i ögonblicket utför är under kontroll av positiv eller negativ förstärkning. Nästa gång du tittar på en lydnadstävling, skall du särskilt lägga märke till hundens kroppshållning och ansiktsuttryck. Lägg även märke till förarens uppträdande och tonfall. En hund som "arbetar" för att få bollen eller en godbit, beter sig annorlunda än en hund som "arbetar" för att slippa ett ryck i kopplet, en skarp tillrättavisning eller något annat obehag.

För en utomstående kan det se ut som om båda hundarna gör exakt lika. Båda utför momenten och följer förarens kommandon. ?ndå lever dessa två hundar i olika världar.

Hundförare uppträder också olika. En förare som har lärt hunden att primärt jobba för att undvika obehag ger ofta kommandon med högre röst, han har ofta en hotfull kroppshållning och du kan se på honom att han är beredd att ta tag i hunden om den skulle hitta på något - för inte att tala om hur han skulle använda kopplet som hunden olyckligtvis sitter fast i? (jag säger "han", men tolka inte detta som om kvinnor vore bättre!)

Hundägare som lärt sig använda positiv förstärkning på ett effektivt sätt behöver inte vråla sina kommandon. De vet att hunden hör alldeles utmärkt och att det inte är röstvolymen som är avgörande för resultatet. De har också en mer avslappnad kroppshållning (även om också de kan vara spända i en tävlingssituation) och litar på sin hund. Hundar som tränas positivt har ju ingen anledning att vilja smita. Det är ju hos ägaren godbitarna finns.

Beteende är egoistiskt

Det är ett utbrett missförstånd att hunden gör saker, "därför att vi säger det", "därför att den arbetar för oss", "därför att vi har ledarskap/är chef", osv. Hunden arbetar antingen

1. för att uppnå något den vill ha, eller
2. för att undvika något obehagligt.

Andra alternativ finns inte! Vårt kommando är inget annat än en signal till hunden att om den utför en bestämd handling just nu, har den chansen

1. att få en godbit, eller
2. att undvika en obehaglig korrigering

(beroende på hur den har tränats).

Med andra ord - handlingen innebär något fördelaktigt för hunden själv. Den lyder inte ett kommando för att föraren skall må bättre (bli tillfredsställd) - den gör handlingen därför att detta innebär något fördelaktigt för den själv! Hundägare som säger att "hunden skall göra det därför att jag säger det!" tränar för det mesta med negativ förstärkning om man tittar närmare efter. Hundägare som säger att hunden skall ha "respekt" för dem, kan egentligen i de flesta fall byta ut "ha respekt" med "vara rädd för".

Påståendet att hunden försöker tillfredsställa oss har därför dålig täckning.Oftast har det nog mer att göra med att hunden upptäckt att den får mindre obehag när den gör som du säger, än att den skulle ha någon djupare förståelse för ditt emotionella tillstånd.

I Retrieverkretsar, som jag känner till väl, är det faktiskt ett mål att hunden skall vara "willing to please" (vara ivrig att tillfredsställa föraren). Många påstår att de har sådana hundar, men personligen har jag aldrig sett någon. Däremot har jag sett många hundar som är "willing to stay out of trouble" (ivriga att slippa obehag) och ännu fler hundar som är "willing to eat" (ivriga att få godis)! Problemet är att folk inte lyckas identifiera den egentliga orsaken till varför hunden gör som den gör. Det är naturligtvis en mycket trevligare tanke att hunden jobbar för att vara oss till lags, men det har tyvärr lite med verkligheten att göra.

Beröm

är beröm alltid en positiv förstärkare? De flesta människor förutsätter detta. Emellertid förstår inte hunden vad "duktig vovve" betyder, förrän den fått lära sig det. Beröm kan faktiskt betyda olika saker för olika hundar.

En hund som huvudsakligen tränas med positiv förstärkning får ofta beröm strax innan den får bollen eller godbiten. För den hunden har "duktig vovve" samma betydelse som "belöningen är på väg". Du kan nästan se hur det lyser tennisracket i ögonen på en sådan hund när den får beröm. I den situationen kan vi därför anta att beröm är en betingad (sekundär) positiv förstärkare, för att använda fackspråket.

En hund som tränas mycket med obehag (negativ förstärkning) får också beröm ibland, men här får berömmet en annan betydelse. För den hunden betyder berömmet helt enkelt att "just nu riskerar du inte att bli korrigerad". Med andra ord - det väsentliga för denna hund är att när den får beröm, är den "trygg" och slipper obehag en liten stund. I denna situation är berömmet en betingad (sekundär) negativ förstärkare.

Många tror att de tränar "positivt", bara för att de ofta berömmer sina hundar när de gör rätt. De tror till och med att hunden jobbar för att få beröm. Om man tittar närmare på många av dessa hundar, kan man emellertid se att de egentligen jobbar för att slippa bli korrigerade. Berömmet talar om för dem att de inte kommer att bli korrigerade just nu, men beteendet upprätthålls genom negativ förstärkning. Om denna hundförare slutar att korrigera när hunden gör fel och endast berömmer på samma sätt som tidigare, kommer hunden troligen att prestera sämre eftersom det är undvikande av obehag som är hundens verkliga drivkraft.

Det finns också en tredje typ av hund, och som det finns ganska många av. Denna hund förknippar inte berömmet med någonting alls. Föraren har hört att man skall berömma hunden, så det gör han ganska ofta, men berömmet följs inte av något annat och har således ingen betydelse för hunden. Det blir för hunden endast ett "bakgrundsljud" utan signalvärde och har därför inte något som helst träningsvärde.

Vem har rätt?

När vi nu vet lite mer om förstärkning kan vi återvända till de två "tupparna" vid middagsbordet. Vem är det som egentligen har rätt? Varför går hunden dåligt på lydnadsplanen? ?r det för att den vet att föraren inte kan ta tag i den eller är det för att den vet att den inte får godbitar på planen? Det låter kanske märkligt, men båda instruktörerna kan faktiskt ha rätt.

För en hund som tränas mest med negativ förstärkning, är nog den första förklaringen mest sannolik. Hunden har genom flera tävlingar upptäckt att den är "trygg" ute på lydnadsplanen.

Det är egentligen inte helt korrekt att säga att hunden "förstår" att föraren inte kan ta tag i den. Vi kan säga att en hund som tränas med negativ förstärkning lever i den uppfattningen att så länge den inte blir korrigerad, gör den rätt. När hunden går dåligt på tävling och föraren inte kan korrigera den, blir hunden faktiskt förstärkt för att den går dåligt! Frånvaron av korrigeringar "talar om" för hunden att den gör rätt, även om både poäng och hopp om uppflyttning far all världens väg. Somliga förare som råkar ut för detta, säger att hunden egentligen vet att den gör fel. Men det gör den inte! Tvärt om, så vet hunden att den gör allt helt rätt (utifrån sin synvinkel) så länge den inte blir korrigerad - hur eländigt det än går (utifrån domarens synvinkel).

Hundar som tränas med positiv förstärkning kommer efter några tävlingar underfund med att de aldrig får någon belöning ute på lydnadsplanen hur bra de än går. Därmed försvinner arbetslusten ut genom fönstret. I det här fallet har den andre instruktören rätt.

Lösningen är att i båda fallen träna så likt tävlingssituationen som möjligt. För förare som tränar mycket med negativ förstärkning är det viktigt att innan tävlingen ha tränat så noggrant och grundligt som möjligt, så att han är helt säker på att hunden inte gör fel. För om den gör fel under tävlingen och föraren inte kan korrigera den, kommer hunden att lära sig att "under tävling är detta rätt sätt".

För förare som tränar mest med positiv förstärkning, är det viktigaste att hunden lärt sig att arbeta under längre tid och utföra fler moment för varje belöning. Det bästa är att hunden kan utföra hela tävlingsprogrammet för att till slut få bollen eller godbiten (utanför planen). Detta måste tränas stegvis, och under träningen måste belöningen komma vid många olika tidpunkter under programmet - och bara i enstaka fall endast på slutet. ?ven här är det viktigt att träna så likt tävlingssituationen som möjligt, så att hunden inte kommer underfund med att det är mycket mindre chans till belöning på tävling. Hunden upptäcker snart att "aha, den här situationen känner jag igen. Här är det ingen id? att anstränga sig, jag får ändå inte bollen".

När man vet varför hunden beter sig som den gör, behöver vi inte längre tillägna den mänskliga egenskaper eller motiv. Hunden är absolut inte "envis", "försöker att opponera sig", "protesterar" eller "testar dig". Den gör bara det som förstärks - punkt och slut. Börja därför att bättre uppmärksamma två enkla saker

1. vad hunden gör, och
2. resultatet av det hunden gör.

Detta är mycket effektivare än att bedriva "psykoanalys" på hunden. Det som försiggår inne i hundens huvud ligger utanför vår uppfattningsförmåga, och det är kanske lika bra det (det är inte säkert att vi skulle må så bra om vi visste vad hunden tänker om oss!).

Konsekvent?

Skall man vara "konsekvent" eller skall man bara ignorera hunden när den gör fel? ?n en gång har båda instruktörerna lika mycket rätt, men här finns en väsentlig skillnad mellan positiv och negativ förstärkning.

Om du tränar med negativ förstärkning måste du vara "konsekvent" på så sätt att hunden måste vara helt säker på att om den gör fel, blir det obehag - varenda gång i alla situationer. Om du bara korrigerar ett oönskat beteende ibland, kommer hunden snabbt att tänka "vad var annorlunda i denna situationen och när jag gjorde exakt likadant tidigare i dag? Kan det ha något att göra med att husse inte var i rummet då?" Ungefär så där skulle kanske hunden kunna resonera om den kunde tala och resonera. Väl, konklusionen listar den snabbt ut ändå. Om du korrigerar hunden först efter att ha upprepat kommandot flera gånger, lär sig hunden snabbt att inte behöva skärpa sig förrän vid tredje kommandot (eller när röstläget har höjts) Därav rådet att man skall "mena vad man säger".

Med en hund som arbetar för en positiv förstärkning, t ex en boll eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hunden går dåligt i fritt följ, är det ingen kris. Föraren kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att gå och belöna först när hunden går bra. Samtidigt måste föraren inse att stegringen av momentet kanske har gått för fort och behöver backa nästa gång.

Om vi tränar med positiv förstärkning kan vi efterhand belöna efter en variabel förstärkningsskala. Detta innebär att vi genomsnittligt belönar mer sällan, men hunden skall aldrig kunna förutsäga när belöningen kommer. Om vi successivt ökar tiden som hunden måste arbeta för varje belöning, får vi en hund som anstränger sig under längre tid i tron att belöningen kan komma när som helst.

Om du tränar med negativ förstärkning, kan du inte använda en variabel förstärkningsskala. Negativ förstärkning är bara effektiv om hunden vet att den blir korrigerad varje gång den gör fel.

Vi ser att detta är två fundamentalt olika sätt att träna. Tränar man med negativ förstärkning, kan vi säga att man letar fel. Varje fel måste korrigeras och så småningom hittar hunden "den smala vägen" den måste hålla sig på för att slippa obehag. Tränar man med positiv förstärkning, överser man felen och letar efter det hunden gör rätt. Så småningom kommer hunden underfund med vad som ger resultat och vad som inte gör det. Det är inte konstigt att träningsråden kan bli olika?

"Säker i momentet"??

Många hundägare använder mest positiv förstärkning under inlärningsfasen, men hävdar att man efterhand måste ställa "krav". Detta innebär i stort sett att man börjar korrigera hunden när den gör fel. "Den vet ju hur den skall göra?" Man startar alltså med positiv förstärkning, men baserar sig efterhand även på negativ förstärkning Det påstås att detta är nödvändigt för att göra hunden "säker" i momentet. Detta är en möjlighet, men på inget sätt nödvändigt.

Det är ingen tränare som kastar sig över en späckhuggare för att korrigera den när den gör fel (det skulle jag förresten gärna vilja se) - och dessa köttberg blir rätt säkra i att hoppa genom ringar ändå. Här skapar man "säkerhet" i övningen genom variabel förstärkning samt håller tillbaka fisken (belöningen) när späckhuggaren gör fel, inte presterar tillräckligt eller inte utför övningen snabbt nog på kommando/signal - och det samma kan man självsagt göra med hundar.

En hund blir aldrig 100% säker i utförandet av ett moment. "Full kontroll" som många talar om säger väl mer om somliga instruktörers marknadsföringsegenskaper än om deras förståelse för hur levande varelser fungerar. Varje gång en hund belönas när den gör rätt, blir den lite duktigare, och sannolikheten ökar att den gör rätt även nästa gång. Vårt arbete är att ge hunden så många lyckade repetitioner som möjligt i så många olika situationer som möjligt. Så småningom får vi en hund som gör det vi ber den om i de allra flesta situationer - och det skall vi vara nöjda med.

Kan man egentligen bara strunta i de fel hunden gör och bara belöna när den gör rätt? Väl, det är tyvärr inte så enkelt. Det hade varit så enkelt om den enda positiva förstärkningen i hundens liv hade befunnit sig i vår ficka, men i världen finns även andra frestelser. Det är självsagt meningslöst att överse eller ignorera en hund som inte kommer på inkallning och som sticker till andra hundar eller fastnar i luktfläckar. ?ven om hunden gick miste om godbiten när den inte kom, blir den ju belönad när den sticker. Att leka med andra hundar eller fastna i lukten efter en löptik är ju mycket effektiva förstärkare!

Att ignorera hunden är bara effektivt så länge vi har kontroll över det hunden önskar att uppnå (uppmärksamhet, godbitarna i fickan, osv). Att sätta gränser, eller snarare hindra hunden från att förstärkas i ett oönskat beteende, är därför också nödvändigt i en del situationer.

Vilken typ av förstärkning är "bäst"?

Vad är det "bästa", positiv eller negativ förstärkning? Ok, vi kan i varje fall slå fast, att båda har olika verkan. Båda fungerar när de används på rätt sätt. Hundar kan lära sig både på det ena och det andra sättet. Om du, efter att ha läst denna artikel, fortsatt väljer att använda aversiver (obehag) under träning, har vi gjort ett dåligt skrivarbete, men detta till trots, är det flera saker du måste få klart för dig.

Negativ förstärkning kan leda till passivitet och till hundar som inte vågar göra någonting på egen hand. Hunden blir rädd för att göra fel och upplever att det är tryggast att göra minst möjligt, åtminstone så länge ägaren inte ber den att utföra något. Många föredrar faktiskt att deras hundar är på det viset - som en instinktslös soffkuddeliknande organisme utan ett uns av egen vilja. Men om hunden skall användas i aktiviteter som kräver större självständighet från hunden (t.ex. jakt, bruks, räddningsarbete, osv) innebär detta en stor nackdel. Hunden mår heller inte särskilt bra.

Dessutom är det svårt att vara tillräckligt exakt när de tränar med negativ förstärkning. Hunden kan utveckla andra sätt att undslippa obehag än att göra just det du önskar, och därmed måste du korrigera även dessa sätt, ända tills hunden begriper att det enda och rätta sättet är att göra precis som du vill.

Frekvent användande av aversiver (obehag) under träning kan också leda till stress och längre fram till sjukdom hos hunden. Ju kraftigare obehag, desto värre biverkningar. Det är inte omöjligt att tänka sig, att många hundar som ofta är sjuka och har "dåligt immunförsvar" borde göra något åt sin ägare istället för att äta medicin. Varför tror du sjukfrånvaron är högre i företag, som har en skitstövel till chef? Jag tror inte det bara rör sig om friska människor som "skolkar" från jobbet. Om trivseln är dålig är det lätt att bli sjuk.

En del hundar verkar tåla negativa metoder bättre än andra innan de "lägger av" och blir passiva. Många hundförare gör därför flera försök innan de hittar en hund som passar (är tillräckligt hård) för denna typ av träning.

Generellt sett verkar vallhundsraser som schäfer, belgare, border collie och liknande vara lättare att dressera med negativ förstärkning än andra raser. Dessa hundar svarar ofta på en korrigering med att bli ännu mer intensiva i sin kontakt med föraren (en del ägare tolkar detta som att hunden "gillar att bli korrigerad", medan hunden egentligen jobbar livet av sig för att lugna föraren). Raser som riesenschnauzer, retriever och liknande blir ofta bara sura, passiva eller lägger av vid hård behandling. ("Varför skall jag vara med dig, när du behandlar mig på det viset??")

När ett djur blir utsatt för smärta och obehag sker det också något annat som man skall vara mycket uppmärksam på. I hjärnan har vi (både djur och människor) ett centrum för belöning och ett centrum för straff. När vi upplever något trevligt, stimuleras hjärnans belöningscentrum och frigör signalsubstanser som gör att vi känner oss glada och tillfredsa. När vi upplever något obehagligt, t ex när chefen skäller ut oss eller hammaren träffar tummen istället för spiken, stimuleras hjärnans straffcentrum. Alla känner igen sig hur man då mår. Vi blir arga, irriterade och sura.

Tänk dig en dag då allt gått på tvären. Bilen vill inte starta i kylan, vilket innebär att du kommer för sent till jobbet, du får en avhyvling av chefen, som ger dig "skitjobb" resten av dagen. Efter arbetet går du till bilen och upptäcker en parkeringsbot, endast för att bilen står en halvmeter för långt fram. På hemvägen är det kö på huvudleden och ditt humör är inte på topp när du kliver över tröskeln - och då börjar den äkta hälften att skälla på dig därför att du glömt köra inom affären. Då spricker du och skäller tillbaka så att både barnen och hunden går och gömmer sig. Tror du att du hade brytt dig lika mycket om du hade fått lönehöjning och annars varit på strålande humör den dagen? Med största sannolikhet hade du med vänlig röst och ett leende på läpparna svarat att naturligtvis kör du tillbaka till affären på en enda gång! Du har säkert själv upplevt liknande situationer. När vi är på dåligt humör skall det otroligt lite till förrän vi blir förbannade och låter humöret gå ut över andra.

Det finns en rent fysiologisk förklaring till detta fenomen. När straffcentret stimuleras sker en av två saker;

1. vi blir arga, eller
2. vi blir rädda.

När man överför detta till hundträning förklarar det plötsligt väldigt mycket. Många hundar är arga på andra hundar. Ofta läggs grunden för detta under unghundstiden när speciellt hanarna gärna vill hälsa på alla andra hundar. Ofta får då hunden skäll och/eller ett ryck i kopplet i en sådan situation. Efterhand lär sig hunden att förknippa synen av andra hundar med obehaget, och vi får dessa okontrollerade utbrott i form av skällande och utfall, i synnerhet när hunden är kopplad.

Sammanhangen behöver inte hellre vara så direkta som ovanstående exempel. Vi vågar komma med följande påstående: Hundar som tränas med hjälp av mycket obehag, vill oftare vara aggressiva och/eller rädda än hundar som endast tränas med positiv förstärkning. Det är naturligtvis många andra faktorer som också spelar in (miljöträning, socialisering med andra hundar och människor osv), men vi ser fram emot kontrollerade försök som testar denna hypotes.

Tänk dig en schäfer (kunde i och för sig varit vilken som helst annan ras) som har varit på den gamla sortens lydnadsträning. Den har fått hårda ord och ryck i kopplet med jämna mellanrum den senaste timmen. På hemvägen möter de en intet ont anande golden retriever, och schäfern kastar sig fram och ger den stackars hunden en rejäl omgång. Inte många ägare skulle kunna se ett samband mellan träningen och denna episod, men sannolikt fanns det en direkt sammankoppling. Schäferns straffcentrum hade blivit så stimulerat att det fanns stor sannolikhet för att något sådant skulle ske.

Min hund, Kiro, hade på grund av flera olyckliga händelser utvecklats att bli en riktig bråkmakare i sin ungdom. Det var sällan att han skadade någon annan hund men började ofta skälla och gläfsa hysteriskt efter den andra hunden när han skulle hälsa. Jag började göra följande: Varje gång jag såg en annan hund närma sig, tryckte jag på klickern och belönade med en godbit. Det var inte så noga med vad Kiro gjorde. Han kunde gå bredvid mig, titta upp på mig, titta på den andra hunden - jag klickade och belönade ändå, gärna 7-8 klick + godbit innan vi kom helt fram till den andra hunden. Jag upplevde att varje gång jag gjorde det här blev det nästan aldrig något bråk när han hälsade på den andra hunden. Jag klickade också när han lyckades lämna den andra hunden utan bråk.

Jag tror mycket av orsaken till denna förbättring låg på det "medicinska planet". Hans belöningscentrum stimulerades strax innan han mötte den andra hunden och detta gjorde att stubinen var mycket längre än vad den annars skulle varit. När han därmed fick chansen att lära sig att det faktiskt gick att hälsa vackert på den andre hanen och därefter fortsätta vidare utan bråk, och fick belöning flera gånger, då gick allt mycket snabbt framåt. Nu går det lång tid mellan gångerna han kommer i bråk. Vi tror att med många hundar som är så kallat aggressiva kan man göra mycket bara vid att lägga märke till hur hunden behandlas till vardags. Vanligtvis måste även andra saker göras, men att se till att din hund har det bra och är på gott humör är en bra start.

Positiv förstärkning är med andra ord motsatsen till obehag och verkar därefter. Hunden blir gladare och mer tillfreds. Dessutom är positiv förstärkning ett mera exakt sätt att träna på. Man kan informera hunden exakt vad man vill den skall utföra, istället för att tala om för den vad den INTE skall göra.

Man kan naturligtvis göra fel även när man tränar med positiv förstärkning. "Tajming" är mycket viktigt. Belöningen måste också vara så attraktiv att hunden verkligen vill jobba för den. Men skulle man göra fel, sker inget värre än att hunden inte lär sig det du vill - du förstör åtminstone inte relationen mellan dig och hunden.

Ja tack, båda delarna??

Om man under träning använder både positiv och negativ förstärkning, är det en sak man måste vara uppmärksam på. Vi kan föreställa oss en hund som belönas med godbitar och andra saker när den är duktig, men också får kraftiga korrigeringar när den gör fel - ett inte helt ovanligt handlingssätt. När hunden utsätts för mycket obehag under träning minskar belöningens effektivitet! Hunden kan helt enkelt bli så upptagen av att undvika obehag, att den inte längre arbetar för belöningen. Detta kan hänga ihop med att det evolutionärt sett har större överlevnadsvärde att undvika något hotande än att uppnå en enkel fördel.

I en medicinsk fackskrift kan vi läsa följande: "Det är särskilt intressant att stimulering av straffcentrat (i hjärnan) ofta kan fullständigt inhibera centra för belöning och välbehag, något som demonstrerar att straff och fruktan tar överhanden över välbehag och belöning" (Guyton & Hall, 1996). Enklara uttryckt, du kan belöna hunden tills du blir blå, men det "går bara inte in". Hunden jobbar enbart för att undgå korrigering - inte för belöningen.

Sammanfattning

Alla beteenden styrs av positiv eller negativ förstärkning. Detta gäller såväl under träning som annars i vardagen. Om vi önskar förklara och förstå hundens beteende är det därför nyttigt och bra att känna till båda typer av förstärkning. Målsättningen med denna artikel var att visa att man måste träna helt olika beroende på vilken typ av förstärkning man vill arbeta med. När folk kommer med helt motstridiga träningsråd kan förklaringen ofta vara att de arbetar med olika typ av förstärkning. Därför kan faktiskt båda ha rätt - på sitt sätt. Det är emellertid utom tvivel vad som är mest effektivt, och om hunden fick välja, ja, vad tror du den hade valt?

Att träna med positiv förstärkning kräver i starten lite mer insats och tålamod av ägaren, men resultatet blir så mycket bättre. Det viktigaste är kanske att vara klar över att det är förstärkning som gör att din hund lär - både imponerande lydnadsmoment och irriterande olater. En god start för att effektivisera din träning kan vara att tänka igenom vilken typ av förstärkning du använder vid varje enskilt tillfälle.

Översättning: Gerd Mortensen

Källa: http://www.alltomhundar.com/artikelarkiv/index.php?id=4 

Mitt tips: tidningen "Canis" ,

Idag har hundarna fått dra skrindan till och från ICA Maxi, å det var trevligt tyckte båda två!

Mer har vi inte gjort idag, ja, jag har iof plockat blommor, gjort en tårta och städat, Hundarna fick slicka ur skålarna och Rimset har i vanlig ordning bäddat upp sängen igen "DEN SKA INTE SE UT SÅHÄR MATTE" och bäddar som han själv behagar, och jag har slutat bry mig, ett ögonkast och ett konstanterande, "Jaha" , sen går jag vidare. Rimset är nöjd han, sååklart!!!!!  Med sina uppuffade kuddar. DET HÄR ÄR MYSFAKTOR 10 säger hans belåtna flin då han brett ut sig över den nybäddade sängen!

Den här låten brukar Rimset tillägna mig, älskade gubben!