Natten är bara en annan tid på dygnet har jag hört och morgonlund med huskiestund, eller hur var det nu....

... Här är det svårt att sova, tankarna virvlar som höstlöv i huvudet, tänkte att vinden bedarrar om jag nattbloggar, kanske kan sova sen? För min väckarklocka (läs: huskie) väcker mig senast 08:00 med ett tjatigt ---> maaatte, ska vi gå ut nu? matte, matte, matte, matte. *Iskall nospuff* Matte vaaaakna.....

Vi var till bruks idag, jag och Elvira, shejpade lite, tränade frisignaler, ligg, bordet, fritt följ, tunneln, körde kvalitetssäkring av ligget med flygandee korvbitar framför nosen osv...  trevligt!

Jag är dock så feg när det gäller att ha lös tösen på platser med folk, trots bra kontakt, om olyckan är framme och hon springer fram så är det inte bara det att detta förstärks, men hon kan springa fram till "fel" hund så att säga, få tjuvnyp. Bästa sättet att träna detta är att erbjuda henne det, ge henne det som belöning efter varsågod signal, tycker jag åtminstonne, svårare att hitta hundar till den typen av träning dock, man känner inte direkt folk här i Gävle.

Mitt huvud är full med hemsidejobb, konst, hundträning, skola, framtid, foto..... har så mycket att stå i , saker som inspirerar mig, men även måsten.  Som vanligt har jag lätt för att bli handlingsförlamad av det här, all energi går åt till tankarna, det är därför jag sitter här nu =/ Typiskt! 

Snart börjar dragsäsongen, jag får låna Simons cykel till barmarksträningen med huskie, men jag hoppas på snö inom snar framtid, tänkte åka upp till Kiruna och träna henne åxå, curlygänget där är riktiga dragentusiaster, så de borde kunna lära henne ett och annat =)



Uppfödarutbildningen - Genetik börjar snart, ser jag framemot, även om klassrum inte är min starka sida så. Anmälan till Stora Stockholm går  om inte allt för länge ut, herre gud, bara jag inte missat det. Tänkt att Elvira ska ställas där, får hoppas hon blir mer pälsad till dess, hon verkar vara sen i utvecklingen för att vara huskie, inte löpt än ens, vilket hennes syrra redan gjort! Nåväl, ingen brådska! 

Tuvas aska har kommit, lilla hjärtat!!! Kommer nog begrava urnan i Morjärv, där de andra hundarna är begravda, Lola, Lolas mamma och hennes syster, så blir det nog...


God natt  // A




En alldeles speciell Curly har somnat in, en liten Tuva som tassade fram genom livet

 

En alldeles speciell Curly har somnat in, en liten Tuva som tassade fram genom livet har lämnat oss, alla som kände/känner henne vet vad jag menar med "tassade fram". Tuva, min ständiga följeslagare, en liten Curlytik som rymde så mycket kärlek och omtanke. Nu må hennes steg sakta ha tystnat men minnet av henne finns kvar, så många minnen. Hennes värme och omtanke kan jag fortfarande känna, den värmen kommer jag aldrig släppa, den är av ett sällsynt slag.  


Texten ovan, är citerat från en av Pughs låttexter "Snart kommer det en vind". Sånn är hon, och det är vad vi är för varandra, den texten beskriver det väldigt bra, det mesta av den, kanske bara jag som ser det men... 

// A


Fler bilder på vatten, huskie och mamma mu...


Elvira var jätteduktig, trots andra människor vid stranden sprang hon inte fram, belönade henne med lek, frollic duger inte.

 
Att stå på stener är bra vet Elvira, och hittade en sten i vattnet som hon balanserade stolt på, naturligtvis med tungspetsen ute.

 
Stolt huskie tämjer vågorna med surfare ;) 

 
Titta......


vacker utsikt tycker Elvira och är nöjd över tillvaron

 
mamma mu hamnade i vattnet och sveptes ut till havs ...

 
Tack för kriget mot dom kloka, för virvlarna i håret....


ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån

 
...och det blåser genom hallen

 
ett sjörövarskepp

// A


When you correct a dog, you are actually punishing him for your poor training."/ S.G

Note to my self: titta INTE på program såsom Jakt och fiske och andra tv program där hund”dressyr” är temat, risk för att få men för livet är påhängande stort liksom farhågan att bredda sina fördomar, kan aldrig vara nyttigt :/

Först och främst vill jag påpeka att det finns  många duktiga hundförare som tränar med sina hundar, brukshundar, vallhundar, agilityhundar, fågelhundar, älghundar osv…  Därför vet jag att många med mig ställer sig frågan varför tv bolagen lägger sina pengar på reportage där hundförarens/hundutredarens metoder skarpt bör ifrågasättas och känns medeltida.

Det börjar alltid/ofta bra (eller okej iaf), försnacket, hundföraren upprepar gång på gång hur viktigt det är med belöning osv, men sedan verkar allt urarta när hunden i fråga sätts i arbete, allt medan jag sitter stelt i min soffa och nästan får pressa tillbaks tårarna, jag vet att jag borde stänga av, byta kanal eller göra ngt annat drastiskt. Istället sitter jag paraluserad och känner hur min sorg och medkänsla för hundarna sakta byts ut till mer arga känslor mot hundföraren, inte personen i sig utan dess roll som hundförare/tränare, det kanske bör poängteras.  

För någon vecka sedan kunde man skåda en stackars ung setter vid fågeljakt som nervöst, förvirrad och ångestfylld försökte göra rätt ifrån sig för att slippa bli straffad, alltmedan hundföraren lärde hela svenska folket hur man tränar en fågelhund. Tydligen var kraven för höga för den unga hunden, den tjuvstartade vid apportering och detta skulle korrigeras (hur vill jag inte ens gå in på), den släppte fågeln (naturligtvis då hunden inte ville provocera) och detta skulle såklart åtgärdas med negativ förstärkning (de som inte vet vad det är kunde nog inte se vad föraren gjorde med hunden dock). Det häpnadsväckande var att föraren trodde han var en mjuk förare och förespråkade hur viktigt det är med belöning så hunden vet när det gör rätt! Visst belönade han hunden, men hans belöning var inte värt ett piss, det gjorde hunden mest orolig. Behöver jag berätta att han trodde hunden skulle göra mer rätt om han skrek och rörde sig hotfullt mot hunden vid kommandolägen?!

Vad kan det här ge för bild för de människor som faktiskt tittade på programmet för att lära sig? För det första så lär de sig att tolka hundens signaler helt fel, om de tror på vad som sades på tv så lär de sig att träna på ett hårt och trist sätt men kalla och säkert tro att det var positivt!  

Ellie och jag (har väll inget med texten att göra)

 


Vad kan man lära sig av det här?

*Filma träningen: se misstagen och lyckanden I film, man lär sig massor. (hoppas hundföraren på tv fick sig en tankeställare när han såg sig själv AGERA)

*Var inte lat
: läs ngt av all bra hundlitteratur och skippa tv, även om det skulle vara en duktig (enl mig) tränare på tv så är det så pass klippt och skuret så helhetsbilden är förstörd och därmed kan informationen bli felaktig.  

Avslutar med några väl valda citat ;) 

When you correct a dog, you are actually punishing him for your poor training."/Susan Garret

"The only behavior you really can control is your own!" / Bob Bailey

"Do not fear success!"/Bob Bailey       

"It's human nature to interpret what we see, based on our experience. Maybe not so bad if we have trained 100 dogs. Maybe not so good if we have trained one dog..." / Bob Bailey  

"In my experience, the skepticism about the adequacy of behaviorism is an inverse function of the extent to which they understand it." / B.F Skinner


 

 

//A

The way we see the world, creates the world we see / L.D

 

Satt nu på morgonkvisten och läste en av mina favoritbloggar Lady Dahmer (Varning --> ej hundblogg;). Hon är verkligen inspirerande och klok så jag rekomenderar alla den bloggen. Hur som helst handlade det senaste inlägget (Happiness is a choice 2.0) om just vad rubriken då anger, att man väljer sina känslor och hur man reagerar på olika saker samt att man kan styra sina egna tankar. Jag håller helt klart med hennes filosofi inom det där och har försökt leva efter det mottot ett antal år, är dock inte i närheten av målet än men jag kämpar.

Så, vad har det här med hundar att göra?
Ganska mycket vågar jag påstå, hela vardagen med hundarna blir till en bättre upplevelse, för att inte tala om träningen, eller misslyckade träningstillfällen och hundproblem. Att  slösa energi på att bli irriterad på en söndertuggad biabädd och skumgummi över hela lägenheten, ja det har jag slutat med för länge sedan, istället kan jag analysera situationen, varför tuggar hunden sönder bädden? är den understimulerad, överstimulerad, stressad, eller bara en busig, väl fungerande valp som gör sånt som hundar har gjort i tusentals år, närmligen slita åh riva i sin sovplats? Vilka åtgärder bör vidtas? Mer aktiviteter, mindre aktiviteter, en mer slittålig bädd? Punkt, inga direkta känslor tillåts komma fram, om dom inte stavas LYCKA vill säga ;)

Idag skällde Rimset på ett gäng hundar, eftersom jag gjort om träningen och ger honom mer utrymme att testa olika saker och se vad som händer så vet jag att träningen kommer gå bakåt ett tag innan det förhoppningsvis vänder. Ältar jag det här, går jag hem och bankar huvudet mot väggen eller ska jag välja att acceptera och leva i nuet och fortsätta min träning på ett mer lukrativt sätt? 

Om vi nu ska måla upp ett påhittat händelseförlopp....
Vad man väljer påverkar hela flocken, hundar är otroligt känsliga och känner direkt av förarens känslor, blir du irriterad, eller i värsta fall arg och bitter över att katten dragit ner en kruka som gått i tusen bitar och sen går ut med hunden som stressar och drar i kopplet vilket gör dig ännu mer arg och du tappar tålamodet, ryter åt hunden som i sin tur mår dåligt av det, väl hemma blir den hunden irriterad på sin hundkompis som går för nära vid bentuggeri och ger ett tjuvnyp, flocken är ur balans, det är stress, oro och hela dagen är förstörd. Ja, så illa kan det gå om man har otur =I

Det känns så skönt att jag inte blir arg på mina djur (kanske händer 1 av 100 gånger), de kan i princip hitta på vilka rackartyg som helst och jag känner inte ens en gnutta ångest. Däremot kan jag ha dåligt samvete, vilket jag bör arbeta bort! Om träningen går åt skogen så ser jag det som ett ypperligt tillfälle att vidareutvecklas som hundförare och knåpa på eller läsa sig till ett förhoppningsvis mer framgångsrikt koncept.

Klickerträning!
Det är därför jag sysslar med klickerträning, jag behöver inte, eller behöver inte låtsas bli arg och besviken på hundarna. Jag har inte alltid sysslat med klicker, fanns en tid när jag som de flesta andra använde en viss % positivt straff. Jag var aldrig bekväm i de metoderna och kände mig som en dålig hundförare, eftersom böcker och instruktörer satte STOR vikt i att vara konsekvent och ALLTID utan undantag korrigera hunden i rätt ögonblick när den gjorde ngt fel, annars skulle man aldrig nå toppen, hunden skulle aldrig förstå och "ger man ett finger tar den hela handen". Jaha tänkte jag och tyckte inte det var speciellt roligt att träna lydnad men gjorde det iallafall och var väll oftast den med de mjukaste metoderna vid träningarna trots allt!

Mer *avslappnande* sporter såsom hundkörning och agility blev något som jag lutade mig mot istället, Hunden drar för att den vill, och agility såg vi som en lek.



skogsmys

///A


Skutt bland tallar...

//Veronica

Piteå tur och retur

Förra helgen bilade jag, Sanna och Elvira till Piteå, Luleå och Morjärv. Fick träffa Susanne och hennes flock, trevligt. Städade ur huset i Morjärv och tog avsked av Therese. På vägen hem körde jag på en Räv som hade klarat sig om den inte tvärvände och sprang ut på vägen igen. Den dog inte, jag skakade och det helqa var en mardröm. minutrarna innan rävhändelsen pratade jag och Sanna om att det var en ond plats vi var på så hände det här, fy! naturligtvis lämnade vi inte bara räven åt sitt öde, allt ordnade sig och vi fortsatte färden hem, uppskakade.

Lite bilder....



 
Sanna, Brittis och Susanne med lillråttan Nemi

 
Elvira står och väntar på Fira, Susannes IWS, dom blev bundis töserna =)

 
Elvira fick igång Sonny tillslut


Susanne, Nemi och jäntorna bus där bak =)

Dålig kvalitet på bilderna, men ändå! 

 

/// Anns


Träning med liten ToTt!

Filmade Fyra när vi tränade...efter att hon vistats med nya människor och hundar i ny miljö några dagar utan matte -väldigt trevlig miljö vill hon tillägga! -så upplevde matte henne som lite låg. Men så kan det ju vara... //Veronica

Klicka en extra gång för större format...


Att ha den allra senaste forskningen i bagaget anser jag vara en plikt för varenda instruktör.

Ute är det grått, vått och fuktigt, ingen vill vara ute utom Elvira som gärna lägger sig på bron och lyssnar avslappnande på vinden och duggregnet! Inomhus lyssnar vi på radio och i huvudet sitter jag och planerar för avresan, vi lämnar Morjärv efter ca 3 månader och flyttar tillbaks till Gävle nångång de närmaste dagarna. Antagligen vill jag komma iväg så fort som möjligt, inte för att jag vill bort härifrån och inte för att jag saknar Gävle destomer, men känner jag mig själv kommer avresan gnaga i mig och skapa en stress som gör att jag varken kan fokusera eller vara kreativ, så lika bra att få det bortgjort. 

Höstens utställningar och kurser ska kollas upp, fast det här med kurser gör mig matt, att hitta en kurs som upprätthåller mina förväntningar och är värd pengarna verkar minst sagt vara omöjligt, varken i Kiruna eller Gävle har jag då lyckats. För det första tycker jag att jag oftast är mer påläst än själva kursinstruktörerna, kan iof handla om olika tankesätt och metoder.  Men att ha den allra senaste forskningen i bagaget anser jag vara en plikt för varenda instruktör, tyvärr verkar många instruktörer ligga på latsidan när det gäller detta, och det medför att jag får sitta och irritera mig när felaktig information gladeligen lärs ut till nickande kursdeltagare som betalar tusenlappar för att lyssna till ngn som dom faktiskt satt hela sin tilltro till.  

Jag förbannar mig över att det inte finns några Canisinstruktörer i Gävle, och känner faktiskt att jag vill flytta till någon ort där canis har personal , hört rykten om att Kiruna snart har en färdig Canisutbildad instruktör :D ! Nåväl, behöver inte vara canis, men åtminstone ngn som har mitt och Elviras tankesätt ;) Eller så får jag bli instruktör själv å känna på gnälliga deltagare, nääeeee, skulle inte palla trycket, ev. privat ”sittningar”, min visdom borde jhu andra få ta del av tycker jag! (märk av ironin)! 


 

Ha det så bra /// Anna


Hon är söt när hon SOVER....


När man gör sig besväret att bädda upp sängen, knöla täcket till en boll och inta den bästa platsen för en välförtjänt vila, då finns ingen huskyvalp med i beräkningarna...


 
Kan nåååågon ta bort glinet, yngeln, valpskrället?


 
En Podenco kan konsten att se sur och fisförnäm ut på en å samma gång

 
Vill bara påpeka att jag var här först / Rimset

 
Åsså den där Za**ns kameran åxå, aldrig lugn å ro...


/// Anna


Piteå Nationella utställning...

Vi insåg ganska fort att vi skulle stannat hemma...Fyras domare var samma som på SSRK:s utställning i Kiruna helgen innan....en domare som gav Fyra en tvåa!
Men kanske Fyra kunde visa upp sina bättre sidor tack vare att det var utomhus (inomhus i Kiruna)...kanske domaren hade läst in sig på rasen...rykten sa att han knappt dömt retriever förut.
Men mest av allt tror vi på att han hade FEL i Kiruna och RÄTT i Pité!!! :)
BIR & CERT till tottan!! :D Synd att det var nedgraderat till nationell utställning det här året...fast är ju inte säkert vi skulle fått den vita rosetten ändå....Var inte jättestor konkurrens, det var Fyra mot TotTaN, Fulan och henne själv! (läs, ensam curly..)
Hade varit första gången vi skulle sprungit i stora ringen, men vi hade en kusin som skulle gifta sig...så får bli nästa gång ;)
Vackraste bröllopet jag varit på.... :)
Riktigt bra kritik..om matte får säga det själv..
"Harmonisk välbyggd tik. Prima typ och Kvalitét. Sött feminint huvud. Välpropitionerlig med uttryck och korrekt bett. Vacker hals och överlinje. Välvinklad fram, tillräckligt bak. Utmärkt kropp med gott förbröst. Flytande markvinnande rörelser. Utmärkt päls, bra temperament."
Domare: Hansen Jens Martin, Danmark.
//Veronica

-Midnattssolsutställningen-

Ringlets Nattsol "Fyra" dömdes av Carl Gunnar Stafberg.
Kritik: "Fint tikhuvud. Bra bett, ögon och öron. Utmärkt hals. Välbalanserad kropp. Utmärkta rörelse från sidan, lite slingrigt bak. Utmärkt päls."
Placerades som etta av två tikar i  öppenklass, tilldelad CK, CERT, CACIB och blev sedan BIM!
Matte hade inte förväntat sig detta alls eftersom Fyra är lite outvecklad i kroppen fortfarande....lite svårt att hålla tillbaka tårarna...Grattis min vackraste lilla tott!!! :)
//Veronica

Tillåt mig få hylla dig Therese...


Ännu en väns begravning att gå på, fick reda igår på att hon hittats efter veckor av att vara försvunnen, det hela känns mycket tragiskt och inget man hade kunnat förutspå i sin vildaste fantasi. Vi var ett gäng hundentusiaster som umgicks med varandra och lärde känna varandra under skolgången. Nu är två av oss döda! =(

Jag vill hylla Therese, för den person hon var. Hon fann något stort på slutet i hennes liv, vi hade andliga samtal när hon kom ner till Gävle förra sommaren och hon hade verkligen hittat ngt jag fortfarande söker känns det som. Det kändes så bra, jag var glad för hennes skull och fick inspiration av henne. Vet inte vad jag ska skriva, rabbla upp massa minnen eller berätta om henne. Jag vill bara säga att du är saknad Therese och du var min vän!  
 
Förutom Golden var Therese imponerad av de Polara raserna, en av hennes drömmar var Iditarod och hon var nära att skaffa sig en Siberian husky, jag lovar dig Therese, den dagen jag vinner den tävlingen ska jag dela äran med dig, för du kommer väll vara med mig, hela vägen ;)


Sänder en tanke till hennes familj och till Susanne!



 
Sanna, Therese och jag
sommaren -09


Ta nya beslut från det nya ljuset som du ser saken ifrån. Ta beslut från hur det är, inte hur du tror det kommer bli eller hur det engång var.

Enligt fysikens lagar kan ingenting försvinna, bara omvandlas, värme är den slutliga omvandlingen. Men då undrar jag lite försynt och en smula häpen vart mitt långa inlägg som jag flitigt knåpade ihop igår finns, vad har den omvandlats till? Kanske till vrede hos en bloggande hundidiot (läs: mig själv alltså), men jag beslutar mig för att inte tänka mer på det.

Om något går fel, antingen inom hundträningen, avelsplanerna, senaste kullen, tävlingarna, senaste utställningen osv.... vad ska man göra då? Skylla på vädret, löptikar, domaren etc. Eller omvandla felsteget, misstaget till det yttersta bästa som bara går! Det är viktigt att komma ihåg att man inte är felsteget, man är inte det dåliga resultatet på tävlingen, eller den misslyckade kombinationen av föräldradjur. Tänker man så orkar man inte tillslut. Misstagen finns där för att lära oss. Lär av det och kom över det. ta nya beslut från det nya ljuset som du ser saken ifrån. Ta beslut från hur det är, inte hur du tror det kommer bli eller hur det engång var.

Kan man bli framgångsrik med det tänket, eller måste ilska, avundsjuka och vrede finnas där som en slags drivkraft? Absolut inte, och framgång går inte att mätas genom att se på andra, det blir isåfall bara en jobbig bromskloss. Ingen annans liv har med din framgång att göra. Ingen annans framgång kan sättas in i statistik för att mäta din egen framgång, lycka eller harmoni. svårt, jag vet!

Nu drar vi till Kalix.... jag och en å annan huskie ;P

HÅLL TILL GODO! BLOGGEN BEARBETAS!!!!! DESIGNEN GÖRS OM ;)

/// Anna




(Bjuder på en läsvärd artikel ang Skinner och hans träning ;)av Gail B. peterson)





The World's First Look at Shaping:
B.F. Skinner's Gutsy Gamble

Gail B. Peterson

Last summer I told the story of B.F. Skinner's discovery of shaping (Peterson, 2000). This summer I have a follow-up story about the first photographic demonstration of shaping to the American public and, indeed, to the English-speaking people of the world at large. Included here are some pictures which, to my knowledge, have appeared only once before, almost a half-century ago, in LOOK magazine. I suspect that there are few people on the planet today under the age of 50 who have seen these pictures, and probably very few over 50 who have seen them (or remember having seen them). But what I hope will be found of greater interest is the story behind these pictures and the glimpse it gives us of B.F. Skinner's bold ingenuity and downright good luck.

Let me begin by giving a brief recap of last summer's story. It appears that none of the operant behavior Skinner had so carefully studied and written about prior to 1943 had been hand-shaped. The lever pressing by rats described in The Behavior of Organisms (Skinner, 1938) involved no hand-shaping, nor had hand-shaping been used in training the behavior chain performed by the celebrated Pliny (Life magazine, 1937). Although Skinner had built, programmed, and adjusted the equipment by hand, as the animal behaved in the experimental space, the consequences of its behavior were delivered with no hands, being totally controlled by the apparatus instead.

As noted in the earlier article, Skinner clearly had a pretty good hunch, very early on, that new and elaborate forms of behavior could be effectively brought out or "differentiated" from even the most inert original behavioral material by an astute human observer who hand-actuated reinforcement according to the method of successive approximations.

Nevertheless, he evidently never actually tried it until one day in 1943 on the top floor of a flour mill near downtown Minneapolis. The behavior shaped that day was even more unlikely than the geographic location: Skinner, with the help of grad students Keller Breland and Norman Guttman, shaped a pigeon to bowl. The pigeon was trained to swat a little wooden bowling ball with its beak, propelling it down a miniature bowling alley into some tiny bowling pins. As strange as it may sound, the successful hand-shaping of this behavior was a genuine eureka experience for Skinner and his students. Skinner refers to it repeatedly in his memoirs and autobiographies as a very illuminating moment in his career (cf., Skinner, 1958, 1972, 1979).

Why was the discovery of hand-shaping so important? It was important to Skinner at the time, in my opinion, because of the impact it had on his thinking about social behavior, human social behavior in particular, and especially human verbal behavior. But putting theoretical issues aside, history has shown the discovery of hand-shaping to be of monumental practical significance because of the impact it has had on the actual practices of people who need or want to change behavior. It was Skinner's shaping that pigeon to bowl that got the ball rolling, if you will, in our modern day fields of Applied Behavior Analysis (cf., Cooper, Heron, & Heward, 1990; Chance, 1999), behavior modification (cf., Kazdin, 2000; Martin & Pear, 1996; Sarafino, 2000), biofeedback (cf., Olton & Noonberg, 1980; Schwartz, 1995), Precision Teaching (cf., Lindsley, 1971, 1972, 1990, 1992), performance management (cf., Daniels, 2000, 2001), and all the other practical applications of operant conditioning principles. And though it took 40 or 50 years to catch hold, the current revolution we are seeing in the field of practical animal training can also be traced directly to that fateful day in 1943 (cf., Breland & Breland, 1951, 1966; Donaldson, 1996; Pryor, 1994, 1995, 1999; Ramirez, 1999; Reid, 1996).

Throughout his life and career, B.F. Skinner was a man of great self-confidence, with strong personal convictions about the essential correctness of his view on the determinants of behavior. He was so sure of himself and his views, in fact, that he would occasionally give rather glib accounts that, frankly, may have gone a bit beyond the established facts of the matter. I alluded to an example of this above: he described, quite convincingly, the process of hand-shaping several years before he or anyone else had actually ever done it. In his important 1937 "Reply to Konorski and Miller" paper, Skinner gave the distinct impression that he had hand-shaped rats to lever press, an observation which was of central theoretical significance to the point at issue in that historic academic exchange. However, in discussing the matter some 40 years later, Skinner, to his everlasting credit, came clean and fessed up that he had not actually ever shaped lever pressing that way, but "I was sure it could be done" (Skinner, 1979, p. 185). Thus, paragon of empirical science virtue though he most definitely was, this "Reply to K & M" episode shows that he was not above venturing beyond the strict empirical facts from time to time, sticking his theoretical neck out a little and engaging in flat-out speculation - - but doing it in a way that didn't sound the least bit like speculation.1 He appears to have done a similar thing again in his 1951 Scientific American article on "How to Teach Animals". This time, however, he soon got called on it.

That 1951 paper is a landmark article in the history of practical animal training. This was the article in which the term shaping was used, at least in print, for the very first time. It was also the article in which the use of a clicker as a conditioned reinforcer was first described (again, in print).2 Skinner also described in that paper something very much like our modern practice of target training, although he didn't call it that and didn't expand upon how a target can be used to prompt other behavior which can then be strengthened by reinforcement. That short four-page article is probably the most concise tutorial one could ever find on the basic principles of operant conditioning. It should be required reading for anyone interested in the field.

Also contained within that neat little 1951 article is a confident speculation (once again, not sounding at all like speculation) which could have proved quite embarrassing to Skinner, and on a fairly grand scale at that. Without having had any experience actually doing it himself beforehand and probably without having seen anyone else do it either3, Skinner confidently described how easy it is, via shaping with positive reinforcement, to train a dog to do tricks. In particular, he gave the example of how easy it is to train a dog to lift its head, turn a little pirouette, and dance.

As a second test, let us say, you want to teach the dog to lift its head in the air and turn around to the right. The general procedure is the same, but you may need some help in sharpening your observation of the behavior to be reinforced. As a guide to the height to which the dog's head is to be raised, sight some horizontal line on the wall across the room. Whenever the dog, in its random movements, lifts its head above this line, reinforce immediately. You will soon see the head rising above the line more and more frequently. Now raise your sights slightly and reinforce only when the dog's head rises above the new level. By a series of gradual steps you can get the dog to hold its head much higher than usual. After this you can begin to emphasize any turning movement in a clockwise direction while the head is high. Eventually the dog should execute a kind of dance step. If you use available food carefully, a single session should suffice for setting up this behavior. (Skinner, 1951, p. 27)

When Skinner's article came out in Scientific American, it was read by a writer for LOOK magazine4 who must also have been something of a skeptic. Joseph Roddy promptly paid Skinner a visit at Harvard, and essentially told him that if this method of training dogs was as slick as he claimed, then LOOK wanted pictures of it for their magazine. Skinner later wrote, "As a poker player might have put it, LOOK was calling me." (Skinner, 1983, p. 42) Skinner unhesitatingly took up the challenge; I think it was a rather gutsy gamble.

Accordingly, Mr. Roddy acquired a dog, a young Dalmatian (registered name "Roadcoach Cheerful", call name "Agnes"), and brought her to Skinner. In the resulting magazine article, Roddy wrote:

At Skinner's workshop, the Harvard Psychological Laboratory in Cambridge, the feeling is that a man can have a dog doing anything reasonable he could want a dog to do within twenty minutes of their first encounter. We doubted that, and visited Skinner with a camera on our hip and Agnes on our leash. Dog and psychologist were introduced to each other. Skinner asked us what we would have the dog do, and we said, "Run up the wall." Twenty minutes later, we were convinced. (LOOK magazine, May 20, 1952, p. 17)

How did Skinner do it? He was darn clever: First of all, he realized that the taking of photographs would, obviously, be a very high priority feature of this whole LOOK magazine enterprise, and it was therefore important that Agnes be at ease with flash bulbs. Also, for the pictures to be fair, accurate, and meaningful, it would be best if each photo corresponded to a progressive step in the shaping process. The answer was to use the flash of the photographer's strobe light itself as the conditioned reinforcer (instead of a clicker). Accordingly, Agnes was given pretraining in which the flash of the strobe was immediately followed by a small cube of beef. This training served both to countercondition any unwanted adverse reactions Agnes might have had to the flash, and to establish the flash as a marker, a bridge, a conditioned reinforcer. So, when the time came to put up or shut up, both Skinner and Agnes were ready. Yes – darn clever5.

The actual training and photo shoot took place in the apartment of Skinner's graduate student, Charlie Ferster. Skinner set things up (for real this time) in much the way he had described one might do in the Scientific American piece (see pictures above): he attached some horizontal stripes to the wall which he then used to gauge the dog's responses of lifting its head higher and higher. Then, he simply set about shaping a jumping response by flashing the strobe (and simultaneously taking a picture), followed by giving a meat treat, each time the dog satisfied the criterion for reinforcement. The result of this process is shown above, as it was in LOOK magazine, in terms of the pictures taken at different points in the shaping process. Within 20 minutes, Skinner had Agnes "running up the wall", just as Roddy had requested.

That first demonstration went so well that Skinner and company evidently decided to go for a "twofer". The Fersters had one of those covered kitchen wastebaskets that can be opened by stepping on a pedal at its base, and so for the second shaping demonstration, Charlie trained Agnes to press the pedal and pop the top on the wastebasket. Again, the photographer's flash served as the conditioned reinforcer, and each step in the process was photographed. The results are shown below.

Skinner's gutsy gamble paid off. Things worked out exactly as he had bet they would.

The word "luck" often comes up in discussions of betting and gambling. Was luck involved here? Dare we use that word in connection with the work of a scientist? Yes, I think luck was involved here, and yes, I think we can use that word in the context of science, as long as we don't start getting all mystical and magical about it. Indeed, Skinner himself once acknowledged luck as one of the factors important in scientific discovery (Skinner, 1959, p. 366), so I don't think he would be offended if we explored the role luck might have played in his winning this gutsy gamble. How might it have been involved?

I think it was a sheer stroke of good luck that, of all the possible breeds of dogs he might have chosen, Roddy brought Skinner a Dalmatian and asked him to train it, in essence, to jump. Dalmatians jump. In fact, Gewirtz (2000) has recently described "jumping up" as an almost incorrigible breed characteristic in Dalmatians. It is empirical question, but I doubt if all dogs of all breeds could be trained, in a mere 20 minutes, to "run up the wall" as high as Agnes did. Skinner was lucky that Agnes was a Dalmatian.

I think it was also a stroke of good fortune that Skinner put those stripes on the wall. A modern Skinnerian dog trainer would, ironically, do things a little differently than Skinner himself did back then in 1952. Today, we would most likely begin by training the dog to approach and touch a target, and then we'd simply move the target higher and higher up the wall. If Skinner had done this explicitly, he could probably have had old Agnes running up that wall in 5 or10 minutes instead of 20. But he didn't do it explicitly; he did it accidentally. By lucky accident, Skinner did something that was pretty close to this modern target training approach anyway: he taped black stripes on the wall and shaped jumps to successively higher stripes. Although Skinner had intended the stripes to serve purely as stimulus aids to his behavior, i.e., stimulus support for his behavior of sighting higher and higher movements of the dog's head, the photographs clearly suggest that the stripes may also have turned out to provide very important stimulus support for the dog's behavior. Yes, Agnes can be described as "running up the wall", but she can also be described as "running up the stripes on the wall", or jumping at the highest stripes. I think those stripes on the wall were exerting every bit as much stimulus control over Agnes' jumping behavior as they were over Skinner's sighting behavior, even though their intended purpose was strictly for the latter. In this connection, it is interesting to note that, following this 1952 episode with Agnes, the very next report that Skinner published was an experimental study of the powerful control that stimuli which are accidentally present when reinforcement occurs can acquire over behavior (Morse and Skinner, 1957). In this paper Skinner noted that "Accidental, but nevertheless effective, relationships may arise in the sensory control of operant behavior" (p. 308, original italics). "Pending an investigation of these parameters, it may at least be said that incidental stimuli adventitiously related to reinforcement may acquire marked discriminative functions." (ibid, p. 311) One can't help but wonder if this insight wasn't prompted by Skinner's appreciating his good luck when those stripes on the wall, there deliberately with respect to his behavior but accidentally with respect to Agnes', acquired strong control over Agnes' behavior nevertheless.

In any event, it was good fortune for us all that Skinner's gutsy gamble paid off. All the elements came together to make the demonstration work, whether by deliberate ingenuity or accidental good luck. Skinner's faith in shaping was vindicated and reinforced, and the field of operant conditioning continued to evolve.


(1)Or, as Gary Wilkes once put it: "I would say your research leaves little doubt that there may have been a touch of heifer dust in some of Skinner's earlier pronouncements." (Wilkes, pers. comm, September 2000). To be fair to BFS, however, it is totally appropriate, in an inductive science, to predict what will occur in the general case based on observations of a specific case. It's just that most scientists would note that the inductive process has led them to predict or expect some result, rather than to imply with apparent 100% confidence that this already has been or undoubtedly would be the result.

(2)In the context of the original "no hands" approach to "differentiation of a response", it is interesting to note that human hands loom large in David Stone's 1951 illustrations for the article "How to Teach Animals". On one page we see a pair of hands, with the right hand holding a clicker and the left hand holding a treat. On the next page we see a hand poised to pull the chain on an electric light, the flashing of which is being used to reinforce a baby's response of lifting her arm. These illustrations help convey the message that this is a practical way of changing behavior that can be done "by hand".

(3)There is a chance that Skinner may have seen it done, although he doesn't mention having seen it in his autobiographies. But by the time Skinner's 1951 article was written, Keller and Marian Breland had already done much of their pioneering work in practical animal training, including work with dogs. Thus, Skinner may have actually seen the Brelands do this, or perhaps they told him how well it worked.

(4)I have been amazed at the number of people today who say they have never heard of LOOK magazine. This was one of the premier popular magazines of the mid-century 1900's. It came out weekly and was widely read in the USA and around the world as well. It consisted primarily of photo essays.

(5)We will never know to what extent, if at all, Skinner's clever use of the photographer's flash and camera operation as a response consequence may have been influenced by the classic work of Guthrie and Horton, which had been published just a few years earlier (1946). For entirely different reasons, they had made the operation of a camera (click!) contingent upon the performance of an instrumental pole-pushing response by cats. Although this fact is seldom included in the descriptions of their work given in secondary sources, they also used this method to train a dog (cf., Guthrie and Horton, 1946, p. 67). Certainly, Skinner must have read the Guthrie and Horton monograph, and his analysis of their interesting results would no doubt have rested on attributing conditioned reinforcement properties to the click of the camera.

References

Breland, K., & Breland, M. (1951). A field of applied animal psychology. American Psychologist, 6, 202-204.

Breland, K., & Breland, M. (1966). Animal behavior. The Macmillan Company.

Chance, P. (1998). First Course in Applied Behavior Analysis. Brooks/Cole.

Cooper, J.C., Heron, T.E., and Heward, W.L. (1990). Applied Behavior Analysis. Prentice Hall.

Daniels, A.C. (2000). Bringing out the best in people: How to apply the astonishing power of positive reinforcement. McGraw-Hill, Inc.

Daniels, A.C. (2001). Other people's habits: How to use positive reinforcement to bring out the best in people around you. McGraw-Hill, Inc.

Donaldson, J. (1996). The Culture Clash. James & Kenneth Publishers.

Gewirtz, E.W. (2000) By leaps and bounds. AKC Gazette, September 2000, 83-84.

Guthrie, E.R., and Horton, G.P. (1946). Cats in a puzzle box. New York: Rinehart & Company, Inc.

Harvard-trained dog. (1952, May 20). LOOK, pp. 17-20.

Kazdin, A. E. (2000). Behavior Modification in Applied Settings (6 th Ed). Wadsworth.

Lindsley, O.R. (1971) Precision teaching in perspective: An interview. Teaching Exceptional Children, 2, 114-119.

Lindsley, O.R. (1972) From Skinner to precision teaching: The child knows best. In J.B. Jordan & L. S. Robbins (Eds.), Let's try doing something else kind of thing (pp. 1-11), Arlington, VA: Council on Exceptional Children.

Lindsley, O.R. (1990) Precision Teaching: By Teachers for Children. Teaching Exceptional Children, Spring, 10-15.

Lindsley, O.R. (1992) Precision teaching: Discoveries and effects. Journal of Applied Behavior Analysis, 24, 51-57.

Martin, G. and Pear, J. (1996) Behavior Modification: What it is and how to do it (5th Ed). Prentice Hall.

Morse, W.H., and Skinner, B.F. (1957). A second type of superstition in the pigeon. American Journal of Psychology, 70, 308-311.

Olton, D.S. and Noonberg, A.R. (1980). Biofeedback: Clinical applications in behavioral medicine. Prentice-Hall.

Peterson, G.B. (2000). The discovery of shaping, or B.F. Skinner's big surprise. The Clicker Journal: The Magazine for Animal Trainers, No.43 (July/August), 6-13.

Pryor, K. 1994). Lads Before The Wind: Diary of a dolphin trainer. (3 rd Ed). Sunshine Books.

Pryor, K. (1995). On Behavior: Essays and Research. Sunshine Books.

Pryor, K. (1999). Don't Shoot the Dog! The new art of teaching and training. (revised edition). Bantam.

Ramirez, K. (1999). Animal Training: Successful Animal Management Through Positive Reinforcement. Shedd Aquarium Press.

Reid, P.J. (1996). Excel-erated Learning. James & Kenneth Publishers.

Sarafino, E.P. (2000). Behavior Modification: Principles of Behavior Change (Second Edition). Mayfield Publishing Company.

Schwartz, M.S. (Ed.). (1995). Biofeedback: A practitioner's guide (2 nd ed.). Guilford.

Skinner, B. F. (1937). Two types of conditioned reflex: A reply to Konorski and Miller. The Journal of General Psychology, 16, 272-279.

Skinner, B.F. (1938). The behavior of organisms: An experimental analysis. New York: Appleton-Century-Crofts.

Skinner, B.F. (1951). How to teach animals. Scientific American, 185, 26-29.

Skinner, B.F. (1958). Reinforcement today. American Psychologist, 13, 94-99.

Skinner, B.F. (1959). A case history in the scientific method. In S. Koch (Ed.), Psychology: A study of a science. Study I. Conceptual and Systematic. Volume 2. General systematic formulations, learning, and special processes. (Pp. 359-379). New York: McGraw-Hill Book Co., Inc.

Skinner, B. F. (1972). Some relations between behavior modification and basic research. In S.W. Bijou & E. Ribes-Inesta (Eds.), Behavior modification: Issues and extensions (Pp. 1-6). New York: Academic Press.

Skinner, B. F. (1979). The Shaping of a Behaviorist: Part Two of an Autobiography. New York: New York University Press.

Skinner, B. F. (1983). A Matter of Consequences: Part Three of an Autobiography. New York: New York University Press.

This smart University of Minnesota rat works slot machine for a living. (1937, May 31). Life, Pp. 80-81.


 

Vi slåss med mygg och klickar som sig bör


(ändrad 2010-07-20) Såg att jag slarvat och kastat om ett viktigt begrepp, nu är allt som det ska!

En himmel som glöder svagt i rosa och lila, svepande moln som liksom har stannat i sin dans, allt är mycket stilla, inte ens björkens löv vajjar. Vi har varit på en dragtur med trehjulingen även ikväll, vi har hämtat vatten från kallkällan och vi har såklart slagits med mygg.  

Kom nyss in från ett träningspass -------> Tasstarget, hunden ska sätta tassen på ngt bestämt, ex musmatta, eller som jag anv, ett plastlock från en burk. Kroppskontroll samt shajping att gå under en bänk och INTE hoppa upp på den. Duktiga, duktiga Elvira säger jag bara!

Jag håller även på shejpa Elvira att gå in i buren, hon har blivit lite mer klickerklok nu, men blir i vissa fall väldigt ivrig att hon gärna skäller (skriker) när hon kommer på ett, vad hon anar är ett vinnande beteende som hon vill testa, där får man se upp vad man förstärker, antingen kan man skita i skriket och hoppas att hon tids nog fattar att det inte hör till, eller så, om man ska vara på den säkra sidan så ignorerar man beteenden där hon skriker samtidigt. Eventuellt använder sig även time out, dvs snällt leder bort henne med halsbandet, sitter med henne några sekunder, en bit bort innan man kör igen. Dock har jag inte avn mig av det och tror inte jag kommer att behöva det heller. Men det är ett alternativ!

Risken är att man får en hund (som man ser på tävlingar ibland) som skäller konstant, detta gör att så mycket av hundens fokusering förloras, samt så krävs det så mycket energi om man inte tar tag i detta om man tror det kan bli ett problem! Dock tror jag inte detta skulle hända med Elvira, på mer inlärda beteenden är hon knäpptyst!( Peppar, peppar)!!

(Innan jag shejpar att gå in i buren har jag värdeladdat buren och förstärkt att hunden sitter inne i buren, samt frågar om lov och sitter ner innan hunden får gå ut)

kriterieplan:
1, värdeladda buren (mjuk filt etc.)
2, titta åt det håll buren befinner sig i
3, titta åt det håll buren befinner sig i med ”hela kroppen”
4, börja röra en tass för att gå mot det håll buren befinner sig i
5, gå ett steg mot buren
6, gå två steg mot buren
7, lyft ena tassen för att stiga in i buren
8, för in huvudet i buren, samt ena tassen
9, Båda framtassarna befinner sig inne i buren
10, halva kroppen befinner sig inne i buren
11, lyfter ena baktassen för att ta in den i buren
12, hela hunden är inne i buren
13, hela hunden är inne i buren och stannar där i ½ sekund
14, stannar i buren i 3 sek… osv….
15, hunden sitter eller ligger ner i buren med öppen dörr och går inte ut förens den fått kommandot
16, Kvalitetssäkring av beteendet
17, sätta kommando på att gå in i buren

(ungefär så hade jag tänkt mig, kanske sätter till mer, eller tar bort ngt, man vet aldrig i förväg, men att ha en plan att följa är viktigt)

Elvira är så pass gammal nu att jag har längre pass, eller fler klick/pass. Känns kul.   



Relevanta ord till texten, för den som vill:


Shajping: forma fram ett beteende

Betingad förstärkare: klicker, visselpipa, rösten etc (klicker har visat sig vara mest effektivt, pga av den absoluta timingen man får av den) En betingad förstärkare talar om att belöningen är på väg...

Klassisk betingning:
reflex som utlöses av stimuli, ex: det kliar, hunden lyfter reflexmässigt benet för att klia sig. ( är man smart utnyttjar man detta så mycket det går i träningen)

Operant betingning / inlärning : Sannolikheten för ett beteende beror på konsekvensen av det, ex en hund som utför ett beteende och ägaren väljer att antingen berömma eller straffa detta, så kommer det ge konsekvenser i framtiden för beteendet!  

Klickerträning: Begreppet” klickerträning” är nog mer känt nu än för bara några år sen, nu vet nog alla vad man pratar om, eller? Vi tar det igen ;)

* negativt straff (ta bort ngt hunden vill ha), positiv förstärkning(tillföra ngt hunden vill ha), utsläckning är ngt som en klickertränare använder sig av vid träning, vad man inte använder är Positivt straff, negativ förstärkning eller annat obehagligt och trist!
jag använder mig av dessa faktorer när jag ska lära ett djur att ett beteende lönar sig:

-Fri- shaping
-Tillrättaläggande av miljön
-Fånga beteende
-Targeting

* En klickertränare vill forma fram ett beteende genom att systematiskt använda sig av klickern (klicka fram ett beteende) och djuret använder sig av sitt eget initativ för att testa sig fram. Tränaren vill undvika att ”hjälpa” djuret. Den ska komma på saker själv som lönar sig!

*Klickerträning är vetenskaplig och ett framgångsrikt  sätt att träna djur på.

(egentligen har inte klickerträning alltför mycket med klickern att göra, det är synsättet och grundtankarna som är det viktiga, att lära hunden vad den ska göra, inte vad den inte ska göra)

-läs mer om klickerträning i ”Lydnadsträning i teori och praktik – från grundfärdighet till tävling” min ständiga följeslagare och bibel!   

Elvira sover nu, hon är nöjd och belåten min lilla klickervalp!

                                   
                                   


Ha det bäst i sommarvärmen! / Anna


Din skönhet inspirerar...

 
Det är svårt att vara modell, därför blir det som det blir... 

 
Vinga -Cornish Rex

 
Elvira och mörkrets sista färger... 

 
I ett annat ljus

 
Jag vet aldrig vad hon tänker på...

 
med kvällen kommer samma bleka ljus..

 
Ett mycket sällsynt exemplar ;)

 
På vår kvällspromenad och en stor spegel...



Sitter och tecknar, hundarna sover, allt är frid, har tränat apportering med Elvira och lite annat, hon gillar att träna, kul! De stora hundarna och jag har varit på en springrunda eller spring, gå, spring, gå runda snarare ;) jag vet att jag är dålig på att uppdatera nu, men skyller på det sega nätet som inte gör det så roligt, allt tar såååån tiiid! 

ha det bra där ute i sommarvärmen och knott... /// A


Barmarksträning en sen kväll i Juni...


Tyckte det var nog så kyligt sent ikväll att det fick bli lite barmarksträning för Rimset. Så vi tog en provtur med trehjulingen, jag vet att det inte är den nyaste modellen men den duger för oss. Ångrar att jag inte tog kameran  med ut, solnedgången över vattnet var trollsk, himlens kulörer var underbara. Nåväl, får bli en annan kväll.
Det var en trevlig tur, jag kommer väll få träningsvärk imorgon (nej, jag står inte bara å låter Rimset göra allt jobb). 

Lilla Elvira har gjort Kalix idag ;) Soptippen, Granngården (inne) och  Ica parkeringen har besökts, bra med miljöträning, hon hittade ett tuggummi såklart, som hon gick och tuggade på och en pappersmugg som hon bar omkring på!

Annars är hon helt inne på klossträning just nu, ja jag vet att vi i det här laget borde ha tagit bort klossen men vi tar det lugnt, så mycket man ska hinna med ;) Elvira bestämmer själv när hon vill träna med att springa fram till klossen och ställa sig på den med frambenen, bra tycker jag, är hon som ska berätta när det är dags för träning!



 


Innan avfärd


Azlan vilar efter en dag ute

 
Vart man än må vara, bör man alltid spana / Rimset 


Glad midsommar!
// Anna


Juniträff i Morjärv





Tänka sig att Juni månad redan går mot sitt slut, vet inte hur det är med er men för mig är halsduk, långkalsonger och kofta något som nästan dagligen finns med i mitt klädval. Sommaren har dröjt sig kvar någonstans och det gör detsamma för oss faktist, det har regnat och vi har passat på att sätta ut bunkar och hinkar som samlar vatten. Annars välkomnar vi blåsten, det minimerar knott och myggsvärmar och det är desto roligare att bege sig ut. Här i Morjärv har hundarna inte fått några fästingar än så det känns riktigt bra, får se hur det blir längre fram, får hoppas att man slipper fästingmedel (gift)!

Ja, som sagt så har Veronica besökt oss här, så lite bilder från i helg, tyvärr är nätet här alltför segt för mitt eget bästa så att ladda upp en bild kräver tålamod, flera bilder kräver största mått av uthålighet, så det får duga med dessa bilder just nu, kanske kommer fler senare.... nåväl, är väll ändå inte det mest intressantaste bildsvepet ändå ;)



Fyra




Omvänt lockande och Elvira


Träning med störning


småtikarna busar


Fyra och Elvira


Några av gänget på utevistelse


Fyra och Elvira pratar


Elvira och Keron



Vinga


Keron och Elvira



/// Anna


Aristokraternas återkomst

 

...Nåväl, svartlockarna har haft Curlyträff här i Morjärv, med klickerträning och massa spring... diverse andra hundar  har såklart åxå närvarat, kenneln har helt enkelt varit samlad....

Mer om det senare, samt bilder.... 

ha det så bra till dess !!! / Anna


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0