~Vi är änglar med blickarna högt i det blå~
Vi hade just tittat på ännu en underbar konsert med Lars Winnerbäck...efteråt stod vi i en liten bar, bara några enstaka människor där förutom oss... Så kom han in, pratade med några snubbar vid baren...Lasse! Kändes helt overkligt..som att jag höll andan för att stunden inte skulle försvinna....så att han inte bara helt plötsligt skulle vara borta *poff*...Men han var kvar, han stod där..som vem som helst...som den vanliga människa han faktist är....en vanlig människa som uträttar något som berör så många, som fyller så många tomrum och skapar så mycket hopp!
En människa som gör det han gör...inte för att han väljer det...utan för att han inte kan välja bort det. Det är bara den han är, att det sedan ger så mycket till människor är något som varken han eller vi riktigt kan förstå varför det blivit så...Han om någon har svårt att se det, se hans skapelses betydelse....Och jag vet inte vem som ska vara mest tacksam...vem som känner mest tacksamhet...vi som får ta del av allt han ger...eller han som får vara den som ger allt det..?
Han tittade på mig, jag tittade på han...Sedan gick han ut från baren....
Senare under kvällen stötte jag på honom igen, vi började prata.....Jag fick följa med till hans hem, träffa hans son...och jag kände mig så trygg med honom...sa det som kom ur mitt inre....vi skrattade...pratade om livet... Och hela tiden tänkte jag: "Jag kommer aldrig tro att jag faktist fått vara med om det här...sen när jag kommer minnas det...det kommer vara som en dröm"...Och inom mig värkte det av hur mycket jag tyckte om denna människa........
Natten mot torsdagen jag drömde det här......jag skulle ge mycket för att det skulle vara en sanndröm!!
"De stora männen har en ny plan, det är att kriminalisera symtomen medan sjukdomen sprids"
"Kom så ruttnar vi ihop på ´alla veta bättre typer´ som ska säga hur man gör"
"Du vet att verkligheten, är inte alltid så verklig"
(LW)
/Veronica
