Vi väntar på att morgonen ska gry
Om man planerar att ta sig upp tidigt, då somnar man naturligtvis inte på kvällen, och sakta men säkert anar man att en till sovmorgon väntar. Sängkläderna är rena och går mott blått, Rimset har tagit min plats, min kudde och mitt täcke inte att förglömma, han drömmer nog blåa drömmar nu min prins.
Löpet är slut och Rimset är som en helt annan hund, han LYSSNAR på mig, han är hörsam och underbar, men maaaaager, ack så mager. knotor och revbenen sticker ut åt alla håll och kanter, det gör inget för han kan återigen uppleva glädjeämnen i tillvaron (annat än löptikar menar jag). Han har börjat äta igen, han hackar inte tänder, han ler med sina rosa läppar istället, drar mungiporna långt bak och dansar fram till mig för att putta mig med sin fuktiga lika rosa nos på magen.... MIN HUND ÄR TILLBAKS!
Det tål att firas utropar jag glatt och packar koner, dummien och annat i klövjeväskan, med visselpipan runt halsen, köttbullar i jackfickan och klickern i handen travar vi mot bilen för att ta oss ut på en härlig träningsdag i skogen. Bilen är inte lika överförtjust glad som flocken i fråga och muttrar bara surt till svar när jag försöker starta den. TYPISKT!
Det fick bli en stadspromenad med kontaktövningar istället, vilket kändes helt okej, vi hällsade på husses systeryster och husses systerbarn och husses systerskarl med självaste husse i släptåget. Hundarna var glada att få träffa Vincent och var väldigt hjälpsamma med att städa diverse kex runt honom på golvet. Äääääär man hjältehundar så ääääär man, varken mer eller mindre.
Fast Rimset tycker att Vincent ska sitta still i sin stol å slänga mat på golvet istället för att krypa på golvet, på golvet gör han ingen nytta, fast Vincent försöker med närkontakt, råkar sätta sig på Tuvas svans "Oijsan" , spottar "eller vad det nu kallas när sånna som Vincent sprutar ut diverse saker från munnen" på golvet framför Rimset, en slags artighetsgrej det där som Rimset förtsår direkt och viftar glatt på svansen...
Ja, vad dom två säger åt varandra.. det vete tusan, men jag är säker på att så små barn kan komunicera med djur på ett helt annat plan är vad vuxna kan, det har inte tagits ifrån dom än så att säga....
Nu är det sent, bara matte i flocken som sitter uppe, det hörs snarkningar från alla möjliga vrår, det hörs tunga suckar och djupa andetag, dom har dragit sig undan, dom andra.... kanske skulle jag följa det goda exemplet, kyra ihop mig jag åxå nånstan här i lyan, kanske somnar jag tillslut......
God natt /// Anna
